fick inte ens klubba

att vara på team sportia vid kvantum var som att vara hos tandläkaren.
en medelålders man kommer fram till oss och jag står blixtstilla, stirrandes som en idiot i ett par nikes, precis som man gjorde hos tandläkaren. fast.. man låg ner i stolen då. och kanske inte i joggingskor. mannen börjar tala med åsa om mig och mina fötter, precis som tandläkaren talar med mamma om mig och mina tänder.

"är hon allergisk mot något? det ska kännas bekvämt! gnisslar hon tänder? trampar hon snett?" jag blir svettig. TRAMPAR HON SNETT?!

jag vill inte jag vill inte jag vill inte....

"du ska få testa springa på bandet där borta och vi börjar med skon du hade på dig nyss"
han är lite stiff. lite jobbigt bestämd. lite rolf på media. jag blev klaustrofobisk. instängd i skoavdelningen och hade ingen chans att säga nej. till något.

jag blev gråtfärdig och svettig. han slog på rullbandet och ökade till något som kändes som det snabbaste. jag höll krampaktigt tag i handtagen..

"släpp handtagen......................!" säger tandläkaren
"ÖPPNA MUNJÄVELN...................................!"

jag stirrade bara rakt fram. rakt in i skohyllan. raaaaaakt upp. rakt upp i lampan. andades tungt och bad till gud om att det skulle vara över.

tandläkaren stannade bandet och ber mig titta på en skärm där han filmat mina ben.

"ser du hur snett du springer? de här skorna funkar INTE. vi prövar med ett annat par!"

...

jag hade lixom hål, och var tvungen att laga PÅ EN GÅNG. TÅRÖGD.